Olika som individer!

Jag måste bekänna en sak… innan vi köpte Cornish Rexkatten Alex så tänkte jag ”kattjävel…jaja, låt gå då…det kan väl vara kul med lite liv och rörelse i huset igen”.
Vi har haft hund… våran högt älskade boxer Snodden som var en alldeles speciell hund och som aldrig går att få igen. (ja, jag vet så där säger alla om sina hundar)
Men vad jag älskade den hunden alltså… en hund är ju en jäkla skillnad mot en katt har jag alltid tyckt.
Nu har vi två katter och efter en tid så har man växt in i varandra på något vis… och namnen Alex och Hugo sitter som en smäck kopplat till deras personligheter.
Alex är egensinnig och självständig och klappas bara när han vill… går ofta undan till sitt eget lilla hörn men när han vill gosa så gosar han med besked… allt sker på hans villkor… hundar har ägare men katter har betjänter, heter det ju och det så sant som det är sagt.
Den ”lille”… ja, vi säger ofta så om Hugo… konstigt vad man lägger sig till med olika ”konstigheter” när det gäller att ”dadda” små barn och djur.
Det är pussipussi och kramar och gulligull hit och gulligull dit i ett evigt kretslopp!
Hugo är en helt annan personlighet… han jamar på ett annorlunda sätt än Alex… det låter mer som ett kraxande jamläte… spinner kraftigare och högre.
Mer tillgänglig i sättet… busar mer men han är ju fortfarande en kattunge och sätter fart på ”den gamle” ibland så det står det härliga till!
De busar och Hugo hoppar på Alex och biter och nafsar på Alex och Alex biter tillbaka på halsen så man tror att han ska strypa den ”lille”.
I början blev vi förskräckta men nu så har vi vant oss.
Ibland är Alex sur och Hugo vill leka men då fräser Alex åt Hugo så vi undrar om han ska gå till attack och kanske skada den ”lille” men det är nog bara ett spel för gallerierna ungefär som ledarhannen inom vargflocken som vill visa vem som är herre på täppan.
"Passa dig det är jag som är störst...bara så du vet"!
Men det som är märkligt är att jag, innan vi köpte Alex, trodde jag kunde lämna katterna själva och åka iväg hur som helst utan betänkligheter men ack vad jag bedrog mig!
Varje gång… som idag till exempel när vi åkte till Sparreholm, så får jag världens ågren när jag lämnar katterna.
De går och lägger sig vid sina platser och så tittar de på en med stora ögon och man överför deras tankar till sig själv… ”jaha, ska ni lämna oss nu igen”?
Usch, jag hatar att lämna dem… får så dåligt samvete men det var ju därför vi köpte en katt till för att de skulle få sällskap av varandra men det spelar ingen roll… de tittar på en båda två!
Fan, det räcker med att gå ner till stan...!
En sak som är kul är att de vet när de ska få följa med när vi ska åka iväg med bilen… vi sätter på dem selen och då sitter de i hallen och väntar spänt…men om de inte har selen på så går de och lägger sig någonstans… de lär sig fort med rutiner.
Alex tycker inte om att åka bil men accepterar det...suckar och lägger sig så småningom... Hugo han finner sig i det mesta och går och lägger sig utan knot... sen sover de så sött bägge två med tassarna omslingrade i varandra!
För det mesta... ibland säger de till och då får vi stanna så de får lufta på sig och sen går det bra att åka igen.
Sen det här med att det kommer in något nytt i hemmet… fram och luktar direkt… det behöver inte vara stora förändringar för att de ska lägga märke till det.
En liten förändring någonstans och de märker det direkt!
Ja, Cornish Rexkatten är speciell med en aristokratisk personlighet och mer lik en hund i sättet än en vanlig bonnkatt.
Jag älskar dem båda!