torsdag, juni 22, 2006

The Long Road Home...

...in concert...DVD:n med John Fogerty kom med posten idag!
Beställde så fort jag fick veta att den skulle släppas.
Älskar John Fogerty och har så gjort ända sen -69 då jag köpte hans första skivor.
Hans musik är som livselixir för mig...har tittat på DVD:n nu och hjärtat blir varmt och lyckligt.
Varför berör vissa artister mer än andra, vad är det som gör att man fylls av en euforisk känsla när man lyssnar på en artist man tycker om.
John Fogerty har en röst som är oefterhärmbar...den enda, enligt mig alltså, som var i närheten av att ha "rösten" var Roy Orbison...Elvis kanske jag ska räkna in också.
Men han har aldrig varit min "grej".
Är det drömmen om att vara någon annan...drömmen om att vara/bli en rockstjärna...att leva ut rockens själ i en annan människas gestalt?
Ja, kanske det...
För mig betyder hans musik glädje, rytm, känsla och framförallt så är det en tidlös musik som hållit i flera årtionden och förmodligen kommer att leva vidare i framtiden...på ett eller annat sätt.
Jag är sååå glad att jag kan lyssna på honom i mina lurar som är det som funkar bäst att lyssna i med handikappet...det fungerar förvånansvärt bra med ljudet ihop med cipp och happ!
Min favoritlåt av alla favoritlåtar är Lodi.

Inga kommentarer: