Dagens bilder.

Vart f-n grävde jag ner benet någonstans...!

Aspfjäril?...någon som vet?
Det är samma fjäril ovan och nedan.

Ajajaj...stackarn...fattas en bra bit där bak...!
Vad har denna fjäril varit med om?

Kul med kameran...!

Espresso...

är mycket godare än vanligt kaffe har vi upptäckt ...och särskilt gott blir det om man köper hela kaffebönor och mal själv... inte minst beroende på att kaffedoften, när man mal, sprider sig i köket.
Sen varje gång man brygger en liten espresso är det en liten procedur som ska gås igenom för en kopp...eller två.
Ni bara måste prova ni som inte har upptäckt denna njutning!
Det ska helst vara lite socker i men det är valfritt...chokladen ger också sötning för dem som inte vill ha socker.

Reseberättelse från vår resa till Kanarieöarna, La Gomera - November -05.

Resan började med övernattning vid Lundby Gård utanför Märsta eftersom vi ville slippa gå upp mitt i natten för att åka till Arlanda från Nyköping.
Frukost - skjuts/hämtning till/från flygplatsen ingick.
Incheckning Arlanda vid sextiden på morgonen och nervös väntan, som alltid, innan planet kommer upp i luften.
Det är konstigt, jag vänjer mig aldrig men när planet väl flyger "rakt" så känns det bra.
Nåväl, vi kommer iväg och det "tuffar" på och så småningom, efter sex timmar landar vi på Teneriffa och värmen slår emot en när vi går till bussen för vidare transport till färjan som ska ta oss till slutmålet, Konungens dal, Valle Gran Rey på La Gomera.
Ganska så höga vågor när vi gör överfärden till ön som tar ca två timmar, inklusive två stopp i San Sebastian och Playa Santiago dessförinnan.
Ulla, frugan blev sjösjuk för första gången i sitt liv.

Måndag:
Börjar med att köpa några av öns specialiteter, bananer som inte är av den kvalitet som vi är vana vid hemma i Sverige, mer kompaktare och mindre i storlek och framför allt godare och med mer smak, underbara!


Det växer papaya, citroner och diverse frukter lite varstans men framför allt så finns det alltså bananodlingar på många ställen i byn och bananer är ju också en av öns största exportvaror förutom turistverksamheten.

Vi går en promenad till byn La Calera som ligger längre upp i dalen (hela Valle Gran Rey är omgärdad av höga berg utom mot havet) och solen lyser från en klarblå himmel, det är varmt och svetten lackar!
Upptäcksfärd lite varstans i byns alla gränder och vrår, efter tre timmars promenad så är det skönt att ta ett dopp i poolen.
Huuu, vad kallt det var i den då men väl så skönt när man varit i ett tag.
En stor omställning från Sverige, från ena dagen till den andra - täckjacka och "långfillingar" till kortbyxor och t-shirt!

Poolen!

Tisdag:
Det känns ännu varmare idag!
Går en promenad till La Playa som ligger strandpromenaden bortåt till andra änden av staden och där finns en turistbyrå.
Pratar lite med tjejen där och frågar om busstider till San Sebastian, trevlig tjej!
Stannar till i La Carera och inmundigar en liten lättlunch bestående av toast och Dorado (öl) med espresso efteråt.
Ulla vill bada i Atlanten, det går jättevågor och hon badar men blir "nedslagen" av en våg och får en kallsup, tycker det är "skitläskigt" så vi bestämmer oss för att gå hem till "trygga poolen" och ta ett dopp där i stället.
Eftermiddagen ägnas åt balkongen, läsa samt skriva vykort.
Maten på restaurangerna är bra mycket bättre än i Grekland, verkar det som av de två kvällar vi ätit ute.
Specialiteten är deras "mojo" som är en dippröra bestående av; det ena som är avakadoröra samt den andra något på spansk peppar?
Bägge starka och inte bra för min mage känner jag så det får avstås men gott är det hur som helst!
Smakar bara lite, lite, för att det är såååå gott!
Potatisen är saltkokt med skal och är också en specialare som vi inte fått i Grekland.

Onsdag:
Bussen går klockan 8 till San Sebastian.
Åker via svindlande vägar och otroliga utsikter, stup och grönskande landskap, växlande landskap, med ömsom gröna skogar, (med tallar) kala berg, djungel, regnskog. (La Gomeras regnskog finns på världsarvslistan)
Solen lyser nere i dalgångarna, uppe i bergen är det dimma och moln och det dryper av fukt i träden, i regnskogen, vid framkomsten till San Sebastian så lyser solen igen.
Färden har tagit nästan två timmar och fågelvägen är det inte mer än ca två mil tvärs över ön!
Tänker att här vågar jag f-n inte åka vespa men det får vi ta då!
I San Sebastian går vi runt i staden och kollar in lite här och var, går till marknadsplatsen som ligger under busstationen där de säljer allehanda varor från marknadsstånd, där vem som helst får hyra in sig i och sälja sina varor.
Det är kött, frukt, blommor, ostar och diverse aktuella jordbruksprodukter för den tid som är närvarande som säljs, kommersen är livlig.
Det är mycket folk och det är varmt, vi går en trappa upp till ett kafé och tar en espresso, sitter och tittar på människor, det är en väldig kontrast mellan gammalt och nytt, mellan äldre människor och ungdomens nya kläder med dess modetrender som bryter av mot det gamla.
Trevlig dag med många intryck.

Teide - Teneriffa som syns långt bort.

Torsdag:
Vi går en promenad till hamnen som ligger åt andra hållet gentemot La Playa.
Går en grusväg som leder upp till bergen, går ett par kilometer men vänder efter ett tag, det blir brantare och brantare och det verkar bli lite jobbigt om vi fortsätter, vi ska ju orka "hem" också.
Hem och slappar vid poolen, läser.
På kvällen blir det en överraskning på restaurang Pescador som ligger i hamnen, där vi får vänta i fyrtiofem minuter på tillagning av en äkta Paella med musslor med skal och tonfisk, en höjdare som heter duga!
Otroligt gott, det kommer in en stekpanna med gott och väl Paella för fyra personer men det är beställt för två och gott var bara förnamnet!
Paellan kostade 17 Euro.
Det blir över men vi orkar bara inte äta upp allt, det är omöjligt!

Fredag:
Har tänkt lite då och då på bergen och de svindlande vyerna, vågar vi hyra vespa, törs vi åka där?
Hujeda mig så hiskligt det var när vi åkte buss!!
Men va f-n, .vi ska väl inte åka hem utan att ha gjort ön - tänker jag - och säger jag högt vid ett tillfälle till Ulla.
Nej, det vore ju synd, svarar hon men erkänner att hon också har vissa betänkligheter över dessa otroliga berg och dalar.
Nåväl, vi hyr vespa och beger oss iväg till första anhalten som är Arure och det finns bara en väg ut ur byn så vi måste åka dessa serpentinslingor upp dit, utsikten är betagande som sagt och när vi kommer upp till byn så märker vi att det är lite kallare där.
Vi åker en bit till mot regnskogen men till slut stannar jag och säger till Ulla..."du, det går inte, jag fryser så inih....e!!" och då har vi ändå långbyxor på oss.
Tillbaka till Valle Gran Rey, på med "långfillingar" och tröja samt jacka, upp i bergen igen åker mot regnskogen men lika förb----t kallt i alla fall!
Vi stannar i alla fall till i regnskogen en stund för att kolla in lite, otroligt vackert och annorlunda med lavar som hänger ner från träden plus mossa som växer på träden, överallt dryper det av fukt och luften är ödesmättad av dimma och dis.
Undrar hela tiden om min cipp klarar av det här, har "torrburken" (den som cippen ska ligga i på nätterna för att dra åt sig fukt) med mig för säkerhets skull men det verkar som det går och jag vill ju höra vad som händer i skogen, inte så lätt att skiljas från ljudet ens för några minuter och framför allt inte någon längre tid.
Men i alla fall, vi bestämmer oss för att lämna tillbaka vespan och hyra bil istället, vespan var hyrd på tre dagar, trodde med erfarenhet från Grekland att det skulle gå att åka vespa i bergen men det var kallare här.
Och där rök 65 Euro åt pipan, uthyraren ryckte på axlarna, jag hade ju skrivit kontrakt så jag fick skylla mig själv och det var ju inget att säga om det.
En erfarenhet rikare blev vi i alla fall, det är sånt man får ta ibland.

Lördag:
Går till biluthyrningsfirman och hämtar bilen. En Citroen Saxo. Tre dagar för 97 Euro inklusive allt utom soppa. Tyckte jag var rätt så billigt faktiskt och den drog väldigt lite soppa.

Tillbaka till hotellet och packar för dagens färd upp i bergen, det blir en färd som saknar motstycke från våra tidigare utlandsresor, vyerna och utsikterna är makalösa och landskapet är så otroligt växlande på en så liten yta.
Det är grönskande i Hermigua, det är (nästan) öken och kalt i San Sebastian, det är dimma och moln uppe bergen vid regnskogen.
Det växlar hela tiden.
Stannar lite här och var i olika byar för att se oss omkring.
Växtkraft!

I Chipude ser vi en kvinna vid ett hus som sitter och tillverkar krukor av lera och vi köper en kruka för 8 Euro av henne, ingen engelska kan hon men vi viftar lite med händerna och hon viftar tillbaka och vi förstår varandra en aning, kanske, som vi tror.
Jag tar några kort på henne, bredvid sitter en gammal gumma som "krukmakaren" samspråkar med men henne får jag inte ta några bilder på - "nonononono", säger hon och ser en aning förgrymmad ut och det respekterar jag - vi ler mot varandra.

Söndag:
Åker en väg genom regnskogen.
Träden växer som ett "tak" över vägen och det är förunderligt vackert med en skir grönska samt det allestädes närvarande diset som gör luften fuktig och träden "drypande".
Hela dagen åker vi genom många byar och stannar till här och var för att se oss omkring.
I Hermigua på vägen genom byn kommer det plötsligt två påfåglar gående på gatan, vad gör de här?
Men det visar sig att de hör hemma i parken men att de ibland brukar ta sig en lite utflykt då och då ut i periferin, helt "naturligt".


Kvällen en restaurang vid hamnen som heter El Puerto och där vi äter Sjötunga, gott men ingen trevlig personal, tyvärr.
Tycker att spanska herrar verkar vara lite tjuriga och nonchalanta.
Det gick bättre med "tjejerna" på restaurangerna och kaféerna, de var överlag mycket, mycket trevligare, med några få undantag.
Engelskan var det dåligt med och vi kan ingen spanska så det blev mycket viftande och "teckenspråk" och pekande på menyer som mest var översatt till tyska och engelska.
En (!) restaurang hade svensk meny.

Måndag:
Ulla fyller 50 och vi har bilen en dag till.
Vi åker till regnskogen, El Cedro och går en väg ner till dalen med vacker gammal skog men inte så mycket att se på egentligen mer än det vi sett. Men ändå värt att vi har varit där.
Fortsätter sen att åka över hela ön tillbaka till Arure ovanför Valle Gran Rey.
Vi går en sväng i byn.
Hittar en stig som verkar intressant, med olika växter på sidorna av gångstigen, helt plötsligt stannar Ulla och säger "kolla vilken konstig växt".
Måste kolla den lite närmare, säger Ulla och böjer sig ner för att ta på den då hon helt plötsligt slår bakut och nästan ramlar baklänges och upphetsat säger "den lossnade och sprutade något på mig!!"
Va?
Jo, den sprutade något i håret på mig, kolla, jag blev blöt i håret!
Vi tar varsin pinne och börjar peta på växtens avlånga utväxter, stora som plommon ungefär, som växer ut från stänglarna, mycket riktigt så lossnar de vid beröring, skjuter iväg liksom och samtidigt sprutar det ut en vätska som förmodligen är någon typ av fröspridare.
Mycket lustigt och inget som vi sett på tidigare resor.
Vi frågade på hotellet (jag visade bilden från digitalkameran) men det var ungdomar som satt i receptionen och de visste inget mer än att det inte finns några giftiga växter på La Gomera.



På kvällen firar vi med att gå till vår favoritrestaurang där hon som ägde halva restaurangen varit mycket trevlig och tillmötesgående mot oss och framförallt så kunde hon lite engelska så vi kunde prata lite om allt möjligt.
Kvällen blir mycket lyckad, det blir en helkväll med trerätters och hela "köret", berättar för ägarinnan att Ulla fyller 50 och det blir kramkalas och vi ombeds sitta kvar så hon får bjuda på något men "it´s full" och "handen på magen" men vi lovar komma tillbaka.

Tisdag.
Mellandag och lite "dagen efter femtio", tar det lugnt och fikar lite på "stan" med fruktdrinkar och espresso o.s.v.
Ulla vill bada i Atlanten, kollar in vågorna, bestämmer sig för att hon inte vågar, vill inte bli "nedslagen" en gång till, det blir poolen igen - skönt i värmen!
Som ni märker så har jag inte ens tänkt tanken på att bada i Atlanten, aldrig i livet!
Inget för mig, jag håller mig till "trygga" poolen.



Onsdag:
Mellandag och vi tar det lugnt idag med att gå till vårt favoritkafé, sitter där och läser och kollar på folk.
Inmundigar fruktdrinkar, cola, sallad med bröd.
Kvällen tillbaka till vår favoritrestaurang, möts av en glad ägare som saknat oss och köpt blommor till Ulla, tillsammans med den andra ägaren.
Ulla blir väldigt rörd, en trevlig överraskning och vi har ännu en lyckad kväll där vi samspråkar då och då med ägarinnan.

Torsdag:
Tänkte idag åka buss till Arure för att därifrån gå ner mot Valle Gran Rey men det ser ut att bli en dålig dag, mycket riktigt det börjar regna, och ganska rejält efter en stund och vi avstår således.
Vilken tur att vi inte åkte!
Framåt dagen blir det bättre väder och vi går mot La Calera för att leta efter stigen som leder från Arure och ner till Valle Gran Rey.
Vi hittar den och börjar gå uppåt, mycket jobbigt och tungt men vi orkar i alla fall gå en bit upp för att kunna se lite på utsikten över byn.
Går ner och hamnar på kafeét Parada och beställer en toast och fruktdrink med efterföljande espresso.
Den här resan innebar att jag och Ulla lärde oss att dricka espresso, vi har aldrig gjort det förut men det är en mycket bra "ersättning" till vanligt kaffe och det smakar "jättegott" för att prata Tinas språk. Rekommenderas verkligen!


Två grabbar var ute och gick med den här hunden
runt i Valle Gran Rey.
Frågade om jag fick ta bilder och det var ok!
Var ju bara tvungen, aldrig sett en sådan hund förut!

Fredag:
Idag åker vi buss upp till Arure och börjar vandringen ner till Valle Gran Rey därifrån. Vi räknar med att det ska ta fyra-fem timmar.
Först är det en väg som leder fram till en stig och där börjar det bli lite läskigt men vi fortsätter och kommer fram till en plats där det går getter och möts av en gammal man som går och knallar och "pysslar" med sina getter.
Ser att vi är lite rädda för höjden, det är hiskligt högt må ni tro!
Jag säger till Ulla; "du, jag tror vi vänder här, va?
Alltså jag klarar inte den här höjden, fan, det är ju skithögt ju och det är bara början, det måste bli ännu värre längre fram, stigen är ju smal som sjutton!"
Hmmm, Ulla fortsätter en liten bit till och den gamle mannen måttar med två fingrar från ögonen och menar förmodligen att det är högt och skrattar medan han går på kanten av stigen som stupar rakt ner!
Erbjuder sig att gå "armkrok" med Ulla för att visa, som den gentleman han är, att det inte är så farligt men Ulla är livrädd och vill gå själv.
Jag håller mig till bergsväggen med båda händerna och försöker ta mig förbi själva kröken så vi kommer ut på ofarlig väg igen. Känner mig ynklig men har gett mig fan på att jag ska klara av det här!!
Och det säger Ulla med, inget roligt att åka hem och inte ha gjort det här, det känns som ett misslyckande då.
Nåväl, vi fortsätter och kommer ut på kammen och det känns tryggare, vi möter ett par "hurtige och friske" norrmän som kommer från andra hållet och frågar dem om det blir värre än det är från vårt håll.
Nja, det är några svåra passager men det inte så farligt. (de ler men jag bortser från det eller förtränger) :-)
Ojojoj, hade jag vetat så hade jag vänt.
Men i alla fall, vi fortsätter och kommer ut på en platå med gamla odlingsmarker och några husruiner i sten, ser inte alls farligt ut men vi kommer fram till kanten av platån och får se hur det ser ut precis innan nedstigningen.
Hujedamig, va´ högt och jag får svindelkänslor i benen och det yrslar i huvudet men vill absolut inte vända och "hur gör vi nu då, Ulla?
Vi kan ju för fan inte vända nu, när vi gått så här långt?"
"Tänk på den där virkbeskrivningen jag brukar berätta om, ett varv i taget, fokusera på stigen, titta inte ner!"
Visst, visst, benen skakar och jag tänker flera gånger; varför, varför utsätter man sig för sån´t här men jag vill inte vända för då har jag misslyckats och det måste ju kännas skönt efteråt att ha klarat av detta som för oss båda är en utmaning av stora mått.
Vi går vidare och jag tar inte ett kort på hela vägen ner eftersom jag inte vågar stanna för då kanske jag börjar tänka och kanske får panik så att allt låser sig precis.
Så småningom börjar Ullas ben hamna i något slags gelétillstånd och vill vila och det vill även jag men säger; ja, vi kan väl stanna på något lämpligt ställe där jag slipper titta ner, finns inget på hela vägen men stannar ändå vid några tillfällen och tittar "in i väggen" och tittar lite försiktigt ner också för att minnas hur det såg ut, går bra, trots allt!
Till slut är vi nere och huvudet känns tömt efter all fokusering på stigen och tankarna på den där virkbeskrivningen och det känns OTROLIGT skönt att ha klarat av en sådan här pärs, en utmaning som gav en tillfredställelse och kick.
Alla våra fyra ben skakar och vi "orkar inte en meter till" Ulla berättade att hon ville kyssa marken vid nedkomsten, vi skrattar av lättnad båda två.
Vandringen tog mellan fem och sex timmar.
Jag förstår de som söker "kickar" genom att klättra i berg och hoppa fallskärm och andra äventyrligheter men det här får vara nog för mig, det var för mycket men en kick som hette duga var det!
Fan vet om jag skulle göra om det men det kommer nya resor!
Efter vila, vila, vila och en macka och Cola och massor av vatten (vi hade vatten med oss också) på Parada, så lunkade vi hemåt och till den MYCKET efterlängtade poolen, underbart!
Vi sitter på balkongen på sen eftermiddag, nöjda och belåtna efter en dag full av intryck och med tankar som; "tänk att vi kom "hem" med livet i behåll, benen skakar fortfarande - åh guuud, jag får svindel bara jag tänker på utsikten!"


Fanns gott om såna här!

På kvällen blir det restaurang Pescador en sista gång (har lördagsstängt) en mycket trevlig restaurang och ett härligt minne att ha med sig hem.
Att ha träffat så trevliga människor.
Sover dåligt på natten, vaknar av "bilder" framför mig från utsikten från vandringen tidigare på dagen, överspänd och lycklig.
Kliver upp och ser att Ulla lägger patiens i köket, "är du uppe också?"
Ja, jag kunde inte sova, ser hela tiden "bilder" framför mig.
Åh, fan, du med?
Och vi brister båda ut i skratt och jag säger till henne "vi har varit gifta alldeles för länge!"
Och så skrattar vi igen.

Lördag:
Lugn dag, efter gårdagens vedermödor så känns benen ganska möra, om man säger.
Vädret är inte det bästa, det regnar lite, går till en liten restaurang och tar en milkshake och espresso.
Det börjar ösregna på eftermiddagen.
Vi går hem och börjar packa lite för hemresan.
Känns lite vemodigt att åka hem som det ju alltid gör när man trivs med tillvaron.
Hemma blir det den vanliga lunken och en återgång till vardagen.

Söndag:

Upp kl halvfem, färjan går 6.35 - framme vid Los Christianos på Teneriffa vid tio-tiden, taxi till flygplatsen och så småningom incheckning.
Sedan väntan på att planet ska gå 13.15, spänd förväntan och väntan.
Roligt att titta på folk under tiden.
Många olika stilar av både "lustiga" och "olustiga" typer, intressant!
Äntligen lyfter planet och det pirrar av spänning, allt går väl och vi landar på Arlanda vid tiotiden på kvällen för att sedan vara hemma i Nyköping vid cirkus 12 på natten.
Lyckliga och trötta men med ett välbefinnande i kroppen av fjorton dagars rekreation i ett varmt klimat som vi "kyliga" svenskar så väl behöver!

P.S.
Vi gick vid ett flertal gånger förbi ett ställe med buskar på hemväg från favvorestaurangen och första gången sa Ulla:
Hör du?
Ja, vad är det?
Det är en syrsa som spelar.
Va!?
Hör jag syrsan?
Det var som sjutton och mycket riktigt, det hördes hur tydligt som helst och i trafikbruset dessutom!
Och nästan varje kväll gick vi förbi och saktade in vid just det där stället syrsan satt och "filade".
Jag lyssnade och vi närmade oss så mycket att den tystnade men efter att vi stod stilla en stund så började den igen med sitt envetna "filande", inte vackert men dess ljud kan ju göra vissa lyckliga ändå!

Premiär för året...

igår (söndag) med motorcyklarna!
Vädret var toppen!
Det blev en tur till Katrineholm och besök hos en gammal jobbarkompis som har husvagn där på en camping.
Fika blev det...så klart!!
Lite sent med premiärturen i år men jag är väl inte så där jätteförtjust i att åka mc...det är mer frugan som har blivit biten...min cipp är så besvärlig ihop med hjälmen och det är ett evigt av och på med cippen kontra hjälmen för att det ska vara så pass trivsamt att njutningen med mc ligger på topp.
MEN...när vädret är fint och den sörmländska naturen står i sin allra vackraste sommarskrud och dofterna av blommor och allsköns andra dofter letar sig in under hjälmen så kan det ändå vara värt att ta lite besvärligheter.

Åh vilken tråkig fotboll...

...jag tror vi skiter i den och sover i stället!
(Bilden tagen precis efter den förra bilden)

Ett ögonblick i tiden...

...ni skulle höra... när den "lille" spinner!
Och fotbollen var det ju inte mycket bevänt med...som väntat förlust (2-0) men som sagt det är bara att komma igen...livet består ju av så mycket mer än livsviktig fotboll även om man ibland inte kan tro det av tidningarnas "krigsrubriker" att dömma.

The Long Road Home...

...in concert...DVD:n med John Fogerty kom med posten idag!
Beställde så fort jag fick veta att den skulle släppas.
Älskar John Fogerty och har så gjort ända sen -69 då jag köpte hans första skivor.
Hans musik är som livselixir för mig...har tittat på DVD:n nu och hjärtat blir varmt och lyckligt.
Varför berör vissa artister mer än andra, vad är det som gör att man fylls av en euforisk känsla när man lyssnar på en artist man tycker om.
John Fogerty har en röst som är oefterhärmbar...den enda, enligt mig alltså, som var i närheten av att ha "rösten" var Roy Orbison...Elvis kanske jag ska räkna in också.
Men han har aldrig varit min "grej".
Är det drömmen om att vara någon annan...drömmen om att vara/bli en rockstjärna...att leva ut rockens själ i en annan människas gestalt?
Ja, kanske det...
För mig betyder hans musik glädje, rytm, känsla och framförallt så är det en tidlös musik som hållit i flera årtionden och förmodligen kommer att leva vidare i framtiden...på ett eller annat sätt.
Jag är sååå glad att jag kan lyssna på honom i mina lurar som är det som funkar bäst att lyssna i med handikappet...det fungerar förvånansvärt bra med ljudet ihop med cipp och happ!
Min favoritlåt av alla favoritlåtar är Lodi.

Snart tre år sen min Ci-operation...

...och hur tycker jag det fungerar idag?
Det fungerar rätt så bra faktiskt, även om jag ibland kan tycka att det skulle kunna vara bättre.
Är beroende av både happen och cippen för att talförståelsen ska kunna ligga på en tillfredställande nivå, plus avläsningen också då förstås.
Cippen ger mig diskanten och happen ger mig basen och när båda får samspela så uppstår vad man kan kalla för ljuv musik!
Det är förvånansvärt att man kan uppfatta ljuden så att båda sidorna samverkar till en enda ljudupplevelse i hjärnan!
Det är därför det kan ta lite tid innan man blir så pass van vid alla de nya ljudintrycken och hjärnan har ställt om sig till att höra allt det nya.
Har inget obehag av att ligga på huvudkudden med den opererade sidan...det försvann efter några månader.
Fabrikatet är Medel.
Är opererad av teamet vid Uppsala Akademiska.

Ärret är utmärkt med penna för att tydliggöra var och hur kirurgen lade snittet.
Det syddes med tjugo stygn.
Det hade varit roligt med operationsbilder men det var inget jag tänkte på då, hade liksom annat att tänka på.
Men en röntgenbild blev det i alla fall och innanför den markerade ramen ser man tråden som går in i snäckan, den s.k. cochlean.
Och det stora paketet till höger är själva mottagaren.

Kärlek...

kan uttryckas i bild på många sätt, här är några.



...kommer inte matte snart?

...äntligen!

Da Vinci koden...

...går nu på bio här i Nyköping.
Jag har läst boken och filmen har ju inte fått så där väldigt bra recensioner av filmkritikerna så jag tänker inte gå och se den.
Inte minst för att jag tycker att själva boken är överreklamerad!
Handlingen är bara såååå fantastiskt och för mig är allt som händer i boken inte trovärdigt.
Men som "ligga hemma en vecka och vara sjuk-läsning" kan den funka.
Jag tycker det är väldigt konstigt att den sålt så mycket som den gjort men antar att mycket beror på att det är en mediagrej som "skrivs upp" och så går snacket och det blir en bok som alla bara måste ha.
Reklamens makt är stor, jag gick ju själv på den och köpte boken!
;-)

Solen går upp över Hornborgasjön.

Klockan är 6.00. på Långfredagsmorgonen och till höger om där jag står befinner sig tusentals tranor...scenen är betagande!
Frosten glittrar i gräset, det är tre grader kallt!
Ett ljust minne!














Senare på dagen från samma utsiktspunkt som på morgonen.
Bjurums kyrka syns i skogsbrynet.
Att se alla dessa tranor samlade så här är fascinerande!

Teknikens under...

kan man kalla min nya skrivare jag fick hjälp med att installera igår av Andreas Bergfors.
www.kontorex.se
Tack Andreas!! En mer "serviceminded" kille än dig får man leta efter!!
Nu gäller det bara att lära sig hur den fungerar också...! :-)

Längtar...

...snart så...!

Goda vänner...

... och här busar vi!
Imorr´n ska vi vara själva på
förmidda´n...spännande!

Vad vore livet utan fika?

Du ser lite blå ut...ätit nå´t olämpligt?














Arg? Nä...men lite irriterad är jag, har väntat länge
på maten nu.














Kypar´n... serverar ni matiga mackor, eller...?

Dagens bilder.

Klämmig bild!














Jag hittade däcket men var är bilen?















Nu är häggspinnarlarven på gång!













Hustru Ullas trädgårdspyssel.

Walk the line.

Såg filmen om Johnny Cash och June Carter för två veckor sen, en helt underbar film, en riktig kärleksfilm om deras förhållande och samtidigt en film om Johnny Cash liv under de tidiga svåra åren då han hamnade i drogproblem.
Filmen börjar och slutar vid den berömda konserten vid Folsom Prison -68.
Skådespelarna Reese Witherspoon och Joaquin Phoenix är helt suveräna i rollerna och vad jag hört så sjunger de själva i filmen och det slår gnistor om deras samspel.
Kan verkligen rekommendera den som en feelgood-film även om det fanns tragik med också.
Har faktiskt sett filmen två ggr!
Bara för musikens skull.
Håkan, min son, har också sett filmen två ggr tillsammans med flickvännen!
När Lollipop-festivalen var vid Tullinge -97 och jag och Ulla skulle kolla in John Fogerty var Johnny Cash/June Carter med där.
Jag ångrar djupt att vi inte kom tidigare till Tullinge, John Fogerty skulle uppträda kl 22.00. på kvällen och Cash/Carter uppträdde på eftermiddagen så vi missade det.
Men John Fogertys uppträdande på Lollipop bär jag med mig som ett fint minne genom livet.
Det var en magiskt känsla och uppträdandet pågick i två timmar som bara försvann och hans spelglädje visste inga gränser, det riktigt lyste om honom! Fem-plus i Aftonbladet!
Det var den bästa konserten av de sex vi sett, kanske för att det var utomhus och det var svensk sommarnatt när den var som bäst...himlen var svagt blå med ljus horisont.
Jag och Ulla har varit på på sex konserter sen -97 med JF och nu ska vi se honom i Sundsvall den 7 juli igen!
Det ser vi fram emot!!

Carpe Diem!

Fick besök av igelkotten idag på uteplatsen, Alex var nyfiken men "igge" låtsades inte om honom och Alex stod bara och glodde och glodde sen ledsnade både han och igelkotten som lommade iväg, så småningom.

Daldockor ger mig flashback till barndomen då jag med pappa cyklade till ett ställe utanför Nyköping som heter Linudden och där växte de i massor.
Jag har faktiskt inte sett daldockor sen dess.
De här fotograferade jag vid Labro ängar...de fanns på ett ställe vi gick förbi på vägen till fågeltornet där jag fotade örnen.

Havsörn vid Labro ängar!

Såg sex havsörnar vid Labro ängar, Sjösaviken häromdagen, fick en någorlunda acceptabel bild.
Avståndet till örnarna var för långt för att kunna få till bra bilder.
Jag "digiscopade" och med tanke på att bildvinkeln är smal och avståndet är långt är det jättesvårt att få in örnen i siktet samtidigt som man på kameran ska ställa in olika parametrar som fokus o.s.v.
Kul att det finns så många örnar utanför Nyköping!

Första natten tillsammans.

Här är "lillkillen" Hugo 9 veckor, det var vid tillfället när vi var till uppfödaren och tittade på honom och då bestämde att "honom ska vi ha!"

Första natten förlöpte ganska lugnt men den lille morrade och gnydde nästan som en hund om Alex ibland kom för nära!
Så nog kunde han hävda sig allt men så har han haft många katter omkring sig hos uppfödaren...vet ej hur många hon hade men säkert tolv-tretton stycken med kattungarna.
Alex låg vid mina sängfötter och Hugo låg hos hustrun bredvid hennes axel...hopkurad och där kände han sig nog lite trygg i alla fall.

Det kan inte vara roligt att lämna det trygga invanda och hamna hos en ny familj och till råga på allt en ny okänd katt också.
Nu sussar bägge på varsin filt sida vid sida på fönsterbrädan i köket och man smääääääälter när man ser hur söta de är!!

Katter kring het gröt!

Hej!

Säger jag till mig själv och mitt första blogginlägg som handlar om katter.
Ikväll hämtade vi nya familjemedlemmen Hugo som är en Cornish Rex.
Han får sällskap av Alex som vi har sen tidigare och är av samma ras, Alex är snart 1,5 år och Hugo 12 veckor.
Katterna har gått och spanat in varandra ungefär som katter kring het gröt, typ. :-)
Den lille har kaxat upp sig mot Alex och det verkar som den klarar sig bra mot Alex storlek.
Han är nästan två ggr större..och den lille han är ju bara sååå sööööt!!
Spännande är det!